1851-1892 Harnett was born in Clonakilty, County Cork, Ireland during the time of the potato famine. Shortly after his birth his family emigrated to America, settling in Philadelphia. Becoming a United States citizen in 1868, he made a living as a young man by engraving designs on table silver, while also taking night classes at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts and later, in New York, at Cooper Union and at the National Academy of Design. His first known oil painting, a still life, dates from 1874. The style of trompe l'oeil painting that Harnett developed was distinctive and inspired many imitators, but it was not without precedent. A number of 17th century Dutch painters, Pieter Claesz. for instance, had specialized in tabletop still life of astonishing verisimilitude. Raphaelle Peale, working in Philadelphia in the early 19th century, pioneered the form in America. What sets Harnett's work apart, besides his enormous skill, is his interest in depicting objects not usually made the subject of a painting. Harnett painted musical instruments, hanging game, and tankards, but also painted the unconventional Golden Horseshoe (1886), a single rusted horseshoe shown nailed to a board. He painted a casual jumble of second-hand books set on top of a crate, Job Lot, Cheap (1878), as well as firearms and even paper currency. His works sold well, but they were more likely to be found hanging in a tavern or a business office than in a museum, as they did not conform to contemporary notions of high art. Harnett spent the years 1880?C1886 in Europe, staying in Munich from 1881 until early 1885. Harnett's best-known paintings, the four versions of After The Hunt, were painted between 1883 and 1885. Each is an imposing composition of hunting equipment and dead game, hanging on a door with ornate hinges at the right and keyhole plate at the left. These paintings, like the horseshoe or currency depictions mentioned earlier, are especially effective as trompe l'oeil because the objects occupy a shallow space, meaning that the illusion is not spoiled by parallax shift if the viewer moves. Overall, Harnett's work is most comparable to that of the slightly younger John F. Peto. The two artists knew each other, and a comparison can be made between two paintings featuring violins. Harnett's Music and Good Luck from 1888 shows the violin hanging upright on a door with ornate hinges and with a slightly torn piece of sheet music behind it. The elements are arranged in a stable, deliberate manner. Peto's 1890 painting shows the violin hanging askew, as well as chipped and worn, with one string broken. The sheet music is dog-eared and torn around the edges, and placed haphazardly behind the instrument. The hinges are less ornate, and one is broken. Harnett's objects show signs of use but are well preserved, while Peto's more humble objects are nearly used up. Crippling rheumatism plagued Harnett in his last years, reducing the number but not the quality of his paintings. He died in New York City in 1892. Other artists who painted similar compositions in Harnett's wake include his contemporary John Haberle and successors such as Otis Kaye and Jefferson David Chalfant.  Related Paintings of William Michael Harnett :. | Bankers Table | Still Life with Pipe and Tobacco | Still Life with Letter to Mr.Clarke | Just Desserts | After the Hunt |
Related Artists:
Santo Peranda
(1566-1638) was an Italian painter of the late-Renaissance period. He was a pupil of the painter Leonardo Corona and later Palma il Giovane. Also known as Santa Peranda. He painted a Descent from the cross for San Procolo in Venice. He painted The defeat of the Saracens for the Ducal Palace of Modena. He painted the Gathering of the Manna for the church of the San Bartolome. In 1623 he finished Glorious Mysteries for the church of San Nicole in Treviso. Among his pupils were Francesco Maffei, Matteo Ponzone, and Filippo Zaniberti.
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Franz Niklaus Konig
b Berne, 6 April 1765; d Berne, 27 March 1832